Stargate. En julefortelling

Leverer rein julemagi. Det drysser juleglitter av Ingvild H. Rishøis nye bok om en tøff barndom og ei juletid vi seint vil glemme.

Ingvild H Rishøis rørende julefortelling er både aktuell og tidløs.

Stargate har alt en julefortelling bør ha; håp, glede, kjærlighet, tragedie, juletrær og pepperkaker.

Stargate overgår alt jeg har lest i år og selv om boka er hjerteskjærende vond så har den så mange lag og så mange litterære kvaliteter at hvis du ikke er redd for sterke følelser, så må du bare lese den.

Boken er underfundig, smart, håpefull og trist, med en god porsjon livsvisdom og en slutt som åpner seg mot lyset.

Hver setning har vekt og mening, miljøet er presist og troverdig skildret, personene, fra unge Ronja til gamle Aronsen, er tydelig og sammensatt portrettert, det hele er nær sagt overlegent bra og bekrefter den kvaliteten som Rishøi har demonstrert i tidligere utgivelser. Samtidig er fortellingen heller ikke uten håp, som jo er det julen dreier seg om.

Stargate er simpelthen den sørgeligste julefortælling. Historien om de to tapre søstre Melissa og Ronja gør ondt langt ind i hjertet [...] Ingvild H. Rishøis socialrealistiske stil er noget helt for sig selv. Med ganske få ord, ganske få spinkle strøg og ultrakorte dialoger lykkes det hende at skildre indersiden af Ronja, så man helt ud i de yderste nervetråde mærker hendes ængstelige fortrøstningsfuldhed, hendes nagende observationer af farens svingende adfærd og hendes overbelastede sanseapparat.

Ingvild Rishøi er foruden magiker også humorist. For eksempel erkender Ronja i sit indre, at ikke alle faderens job var lykken: »... dengang han var digter og skrev at tanken var en ål i en ruse og solgte sine digte ude foran Narvesen, det elskede jeg ikke«. Alligevel er det netop familiens digternerve, der sitrer så stærkt gennem hele fortællingen, bl. a. i form af en genkommende vision om »hytten« og en sneklædt sti, de hver især må betræde: »For der bliver der ligesom en portal i skoven, der er sne på træerne, og de bøjer sig over dig, når du begynder at gå«. Som små poetiske holdepunkter, magiske heller eller Hans og Gretes småsten, spredt ud over historien.

Endnu en gang viser norske Ingvild H. Rishøj sit mesterlige greb om de småbitte virkemidler, de store tragedier og menneskers forbavsende godhed. […] Se, det er en rigtig julehistorie. Der kan fortælles året rundt. Hvis man tør bevæge sig derned, hvor engle nægter at gå – og derfor begynder at flyve.

Rishøi får troen på det gode i menneskene til å lyse.

Stargate er alt en julefortelling skal være. Stjerner og snøstorm. Lucia og peppekerkaker. Humor, håp og glede. Ekte julemagi, i knakende godt språk. Bare husk lommetørklet når du skal lese.

Stargate er et utrolig sterkt søskenportrett, som setter varige spor i leseren. Som søskenportrett går den Brødrene Løvehjerte en høy gang hva gjelder både tro, håp og kjærlighet, og det sier ikke så lite – for undertegnede har i alle fall Lindgrens roman alltid stått som en av de største litterære opplevelsene, helt siden jeg fikk den opplest som barn.

Endelig har Ingvild H. Rishøi klart å bekjempe skrivesperren hun har slitt med siden Vinternoveller i 2014. Resultatet er en julefortelling som velfortjent suser inn som kandidat til Brageprisen. Hun har skrevet og skrevet uten å synes at det ble bra nok. Nå gløder teksten igjen av talent – og medmenneskelighet. Kjernen i Rishøis novellekunst ligger faktisk svært nær kjernen i julebudskapet. Både hun og Jesus har et varmt blikk for folk som lett blir oversett og misforstått.

Romanen er en fantastisk vakker fortelling i skjæringspunktet mellom Astrid Lindgren og H.C. Andersen, ja, den legger seg tett opp til noe av det absolutt beste som er skrevet av nordisk litteratur. Den som ikke lar seg berøre av denne teksten, er en stein.

Historia om dei to søstrene og deira vesle verd på Tøyen, med svikarar og hjelparar, er eit vakkert, gripande og samfunnskritisk portrett. Vi klappar i hendene. Vi bukkar og vi neiar.

Dette er en så fin fortelling, båret av Ingvild H. Rishøis særegne språk. Den handler om hvem som har råd til hva og hvem som klarer å gi hvilke typer omsorg. Den handler om det motet mange barn må utvise daglig. Den handler om hva vi er villig til å se og hva vi helst vil lukke øynene for. Og ikke minst er den et varmt forsvar for fantasien og evnen til å drømme seg dit det alltid går an å ha det fint.

Ingvild Rishøi tappar inte för en sekund kontrollen. Hennes tyglar är strama, orden sitter exakt där de ska, författaren holder historien tätt inntill sig och matar på med det lilla som behövs för att handlingen ska växa i en takt som gör att man tar emot den nästan organiskt. Rishøi får helt enkelt sin såriga och kärlesfulla julberättelse att växa inn i läsaren och ta plats där.

Stargate är årets stora julsaga – Ingvild H. Rishøi är en ny Astrid Lindgren [...] Om du ska göra julen, den verkliga julen, rättvisa så är det denna bok du ska läsa.Den ligger julevangeliet mer nära än Netflix alla julfilmer. Slutet är så vackert och tragiskt på en och samma gång. Stargate är en julberättelse som sätter barnet i centrum. Vad är viktigare att skydda än barnet? Och vem är mer utsatt än barnet?

Berättandet är på ytan enkelt och rakt, men bokens 148 sidor rymmer så fascinerande mycket därunder. Författaren visar hur hon kan skriva i både Charles Dickens och H. C. Andersens anda och samtidigt ha en alldeles egen stämma. Trots sitt bistert vardagsrealistiska innehåll skimrar prosan likt den mest elegant pyntade julgran – en med rejäla barr och garanterat lång livslängd.

Och jag tänker inte heller skämmas över att jag grät som ett barn, eller snarare precis som en vuxen kvinna, när jag läste Ingvild Rishøis Stargate, för den är i alla ordets alla rätta bemärkelser sagolik.

En tunn liten bok […] med ett blytungt innehåll. Skildringen av två systrars försök att överleva julen är mästerlig, oundgänglig och djupt gripande.

[…] sällan finns det anledning att ta till störstorden när man pratar om samtidslitteraturen, men här är det så befogat att inga andra ord duger.

Ingvild H. Rishøi har skrevet en dybt rørende historie om omsorgssvigt op til jul. (–)Rishøi skriver fint og poetisk, men med en lurende usentimental brutalitet lige nedenunder. Stargate er en lykkeligt ulykkelig julefortælling, og slutningen får følelserne til at flamme.

Med den socialrealistiske, kapitalismekritiske Melissa og Ronja, der tror på magi og eventyr, lader Rishøi to genrer slås om pladsen i Stargate: den hårde socialrealisme og det søde juleeventyr. Det spidser til i slutningen, der er åben for fortolkning, og hvor man kan se lige ind i sin egen udtalte tilbøjelighed til den ene eller den anden genre. Og måske dermed sin tilgang til verden og julen og »absolut alt«. Det er ret raffineret.

Ingvild H. Rishøi skriver med glasklar blick för barns realiteter.

Stargate er forfatterens første roman efter tre imponerende novellesamlinger. Tidligere har hun helt velfortjent modtaget hhv. Sultprisen, Per Olov Enquists Pris, Brageprisen og Kritikerprisen. Hun har et klokkeklart talent for at skrive meget med få ord. Betydninger og følelser flyder lydløst ud mellem linjerne og inddrager læseren, der selv kan tolke teksten. Hentyder titlen Stargate til farens foretrukne brune værtshus, eller er det mon vejen til stjernerne? Fortællingen sætter sig godt og grundigt i sin læser og bliver der. Jeg sidder i hvert fald tilbage med en klump i halsen og et bevæget hjerte.

Stargate hör inte bara till det mest betagande jag läst i år utan är också den innerligaste julroman jag stött på. Magisk – och svart som sot.

Här finns stråk av såväl Astrid Lindgrens Kajsa Kavat (eller kanske Ronja Rövardotter, som huvudpersonen kallas?) som H.C. Andersens flickan med svavelstickorna, men hela tiden med en egen ton. Det är som Rishøi uppfinner ett eget språk, någonstans mellan berättarjagets mycket konkreta barnperspektiv – det skrynkliga lucianattlinnet, mjölken som prasslar i havrefrasen – och en melankolisk, poetisk, nästan mytisk ton som låter henne röra sig sömlöst mellan det vardagliga och det magiska. Med sin finstämda och drabbande meditation över julens glittrande dröm och för många isande verklighet, har Stargate har alla förutsättningar att bli en modern klassiker i sin genre.

Stargate. En julberättelse är inte ens 150 sidor lång. Ändå lyckas den vara en stor berättelse, som rymmer all den indignation, och alla de förhoppningar, som hör fattigdomen till. Trots allt skimmer undgår den också att bli sentimental. Och även om Ronjas pappas alkoholism är förutsägbar, så är romanens upplösning långt ifrån detsamma.